Vi skjuter våra generaler

I sommar är det hundra år sedan Första världskriget bröt ut. Det var ett krig som involverade alla världens stormakter och utspelade sig över världens samtliga kontinenter – om än främst i Europa.

 

Arbetarrörelsen visste att kriget närmade sig och hade svurit att motverka det. Man förstod vad kriget innebar: att arbetare skulle döda arbetare för att erövra marknader, resurser och handelsvägar åt ”sitt” lands kapitalister. Arbetarklassen hade ingenting att vinna och allt att förlora på att dras in i detta imperialistiska krig, så efter varje möte sjöng de ut Internationalens budskap:

Till krigets slaktande vi dragits,

vi mejats ned i jämna led.

För furstars lögner har vi slagits,

nu vill vi skapa evig fred.

Om de oss driver, dessa kannibaler,

mot våra grannar än en gång,

vi skjuter våra generaler

och sjunger broderskapets sång.

Ändå bröt kriget ut. När kriget avslutades i och med Versailles-diktatet 1919 då krigsbytet delades upp mellan segermakterna och deras kapitalister så hade tio miljoner soldater satt livet till. Ytterligare miljoner hade kommit hem med gasblinda ögon, bortsprängda armar och bortruttnade fötter. Och då har vi inte berört de civila förlusterna, eller det faktum att kriget snart nog återupptogs igen till än större död och lidande.

 

Arbetarklassen är samhällets motor och genom sin organisering har arbetarklassen makt att stanna varje fabrikshjul och upplösa varje armé. 1914 års arbetarklass var, till skillnad från dagens, mycket välorganiserad. Så varför kunde kriget ske? Varför sköts inte generalerna?

 

Enkelt uttryckt, därför att det i arbetarrörelsens fack- och partiorganisationer hade utvecklats ett byråkratiskt ledarskikt med särskilda privilegier och intressen som skilde sig från arbetarnas och istället anknöts till staten och kapitalet. Därför kom dessa allt mer att uppfatta arbetarklassens maktövertagande – dvs. revolutionen – som någonting onödigt eller rent av farligt och förespråkade istället en linje som gick ut på att arbetarna skulle få det lite bättre ställt inom systemet i utbyte mot att vara snälla och lydiga. Då kritiserades denna politik av marxisterna för revisionism eftersom den rättfärdigades genom vantolkningar av Marx och Engels skrifter, idag är den känd som socialdemokrati eller reformism.

 

Arbetarrörelsens ledare röstade för de så kallade krigskrediterna som var en nödvändighet för att inleda kriget. Man hjälpte även borgarna att påföra arbetarna militär disciplin och propagandalögner för att sedan sända ut dem i skyttegravarna i tron att de där hade något att försvara. Det fanns förstås lysande undantag till detta oerhörda svek, som de tyska arbetarledarna Rosa Luxemburg och Karl Liebknecht som gång på gång avslöjade den imperialistiska och militaristiska propagandan och manade arbetarna till motvärn och till vilka allt fler anslöt sig. Då fick sossarna nog och såg till att Rosa och Karl fångades, sköts och dränktes.

 

Men i ett land segrade arbetarna. Det var i Ryssland där de så kallade bolsjevikerna utmanövrerade revisionisterna och vann arbetarklassens förtroende. Under bolsjevikernas ledning så genomförde den ryska arbetarklassen 1917 en revolution som gjorde slut på krigets elände och avlägsnade borgarna, godsägarna och generalerna från sina maktpositioner. Det var en oerhörd bedrift som inspirerat åtskilliga revolutionärer och fortsätter att inspirera än i dag, nästan hundra år senare.

 

Men nu har som sagt hundra år förflutit sedan Första världskriget; generationer och epoker har avlöst varandra, mycket har förändrats. Men vi lever fortfarande i samma kapitalistiska system nu som då. Kapitalisternas jakt efter profiter är fortfarande det centrala som samhället och alla dess invånare organiseras kring, och stater tar fortfarande till de mest fruktansvärda medel – inklusive krigföring – för att understödja sina kapitalister och säkra deras monopol.

 

Genom hela 1900-talet fram till våra dagar har vi sett bevis på detta: Från blodiga statskupper i bland annat Iran och Chile till folkmords- och folkfördrivningskampanjer i Indonesien och stora delar av Afrika till regelrätta invasioner som de av Vietnam, Irak och många andra länder. Alltid har kapitalistiska profitintressen varit orsaken, om det så handlat om att förhindra nationalisering av kapitalistisk egendom, erövra marknader, ta kontroll över viktiga resurser eller annat.

 

Det är som Thomas Friedman, inflytelserik krönikör i New York Times och gästkrönikör i Dagens Nyheter, skriver:

”För att globaliseringen ska fungera får Amerika inte tveka att agera som den allsmäktiga supermakt det är. Marknadens osynliga hand fungerar inte utan en osynlig knytnäve. McDonald’s kan inte frodas utan McDonnell Douglas, tillverkaren av stridsflygplanet F-15, och den osynliga knytnäve som gör världen säker för Silicon Valleys teknik heter Förenta Staternas armé, flygvapen, flotta och marinkår.”

Men aldrig någonsin har imperialistiska krig eller liknande interventioner beskrivits som detta av de stater och intressen som ligger bakom det hela. De sanna orsakerna döljs för allmänheten och istället presenteras vi med berättelser om ”försvar för den fria världen”, om ”krig mot terrorism”, om ”humanitära interventioner” osv.

 

Sedan Första världskrigets slut har den ekonomiskt och framför allt militärt starkaste imperialistiska staten varit USA. Fast man misstar sig om man tror att endast USA skulle vara imperialistiskt och att länder som Ryssland, Kina eller för den delen Sverige skulle utgöra en anti-imperialistisk motmakt. Ett land som Ryssland kan hamna i konflikt med USA:s imperialistiska strävanden, men Ryssland liksom Sverige och andra kapitalistiska kärnländer har också investeringar i kapitalismens periferi, ex. Afrika, varifrån stora profiter sugs ut. Därmed har både ryska och svenska staten intressen i att skydda och främja sina kapitalisters tillgångar i dessa länder. Sverige är också den relativt till sin storlek största vapenexportören i världen, med affärsintressen i mångmiljardklassen i krig och osäkerhet. Att Sverige gärna marknadsför sig som fredsvän är inget annat än just marknadsföring.

 

Den värld vi lever i nu präglas av en tilltagande osäkerhet. USA är fortfarande den enda supermakten, men stadigt på nedgång ekonomiskt och delvis i sin förmåga att effektivt styra världen, och man finner sig allt oftare – t.ex. nu i Syrien – handlingsförlamade och oförmögen att hitta ett bra alternativ.

 

Trots sin militära överlägsenhet visade USA sig sårbart i Vietnam och den erfarenheten har upprepats, t.ex. i Irak vars ockupation visade sig mycket dyrare och besvärligare än förväntat. Irakkriget blottade också krisen för USA:s ledarskap i världen då Storbritannien var den enda militära stormakten som tog ett klart ställningstagande för USA:s agenda – medan flera som ex. Frankrike aktivt motarbetade. Trots detta är påverkas EU starkt av USA:s inflytande och detta märks tydligt genom dess totala undfallenhet gentemot avslöjandena om massivt NSA spionage mot Europa.

 

Även om USA fortfarande är militärt överlägset och i många fall flyttar fram sina militära positioner, tycks vi röra oss mot en värld med flera imperialistiska stormakter men ingen hegemonisk supermakt. Detta gör världspolitiken allt mer oförutsägbar. Samtidigt ökar konkurrensen om viktiga men begränsade naturresurser som olja, mineraler, metaller och annat. Samtidigt ökar motsättningar och folkomflyttningar i takt med klimatförändringarna. Samtidigt hårdnar konflikterna mellan klasserna och proteströrelser bryter fram över hela klotet. Samtidigt rustar allt fler stater upp sina krigsmakter.

 

Också i Sverige hörs allt oftare tal om att rusta upp krigsmakten. Terroristhotet har länge lyfts fram och nu börjar även den gamla rysskräcken dammas av och massmedia gör sig till megafoner för SÄPO:s hets. I tidningarna, på gatorna och på tunnelbanan kan vi läsa Försvarsmaktens reklam som beskriver soldatyrket som ”spännande” och ”utmanande”. Våldsromantik är ett ord för dessa förskönande omskrivningar av en tragisk verklighet.

 

Det är mycket möjligt att den svenska krigsmakten kommer att sättas in allt oftare – men som vi lärt av historien så kan vi aldrig lita på dess egna påståenden om sina motiv och vad kriget innebär. Nästa gång det talas om att svenska soldater ska ut för att försvara ”frihet och demokrati”, för att ”göra skillnad” eller genomföra en ”humanitär intervention”så är risken överhängande att det i själva verket handlar om att hävda kapitalisters profitintressen gentemot såväl imperialistiska rivaler som fattiga massor som fått nog av att se sina länder plundras. De som tagit anställning i hopp om en lön och ett utmande äventyr á la Call of Duty fast IRL kommer finna blott elände och krigstrauman.

 

Lita aldrig på affärsmän. Lita aldrig på statsmän. Lita aldrig på militären. Lita endast på den förenade styrkan hos arbetare i alla länder.

 

Världsläget medför stora risker, vi går en tuff framtid till mötes oavsett om vi vill det eller ej. Men läget erbjuder också stora möjligheter. Fienden är allt mer splittrad och svag. Förutsättningarna för arbetarklassen att resa sig över världen för att ta makten och en gång för alla göra slut på förtryck, utsugning och krig är goda. Men motståndet måste byggas från grunden; i varje förort, i varje bruksort, i varje stad. Det är vår gemensamma uppgift.